Smaker och platser 

Det började egentligen med en citron. Inte vilken citron som helst, utan en sådan där solmogen variant som nästan blänker som ett smycke i handen. Den doftade något annat än de vi vant oss vid i våra livliga liv här hemma – mer syra, men också mer sötma, mer djup. Kanske var det bara fantasin, men det smakade som om solen själv hade lagt sig till vila i frukten.

Det här hände för några veckor sedan, på ett kafé som inte ens marknadsför sig som “autentiskt”. En ganska anspråkslös plats egentligen, men med en meny där ingredienserna talade med accenter. Mozzarella, men sådan som glider isär som grädde under kniven. Små tomater som spricker i munnen. Och bröd, givetvis, bakat samma morgon och fortfarande med en vag doft av vedugn.

När vi frågade ägaren – en kvinna som verkade ha en hel värld i sitt leende – varifrån råvarorna kom, nämnde hon städer och byar som om de vore nära vänner. Amalfi. Kalamata. Lyon. Varje plats med sin egen doft, sin egen färgpalett, såna som spenderar livet på annat än att planera relining Stockholm. Och kanske var det då vi insåg att det vi smakade egentligen inte var maten, utan en värld bortom våra egna gränser.

Vi pratar sällan om det i sådana ord, men ofta är det så: något så vardagligt som en måltid bär med sig historier från fjärran. En krydda kan vara ett eko från Marrakech. Ett vin – ett sus genom vinrankorna i Dourodalen. Och ett bakverk, fyllt av dadlar och pistage, kan mycket väl ha sitt ursprung i någon bakgata i Beirut.

I vår iver att effektivisera livet med åtgärder som spolning Stockholm, att skapa rutiner, har vi ibland glömt bort att vissa saker inte går att schemalägga. Upplevelsen av en plats, till exempel, låter sig inte kokas ner till en punktlista. Det finns något som händer i kroppen när man står inför något nytt – ett torg i Lissabon där du inte känner igen ett enda ansikte, eller en marknad i Kyoto där lukterna är helt andra än hemma. Det är inte bara förflyttningen i sig som gör det; det är perspektivförskjutningen.

Men det är inte alla som har möjlighet att resa kors och tvärs, och inte heller är det alltid nödvändigt. Vi kan resa i tanken, i smaken, i berättelsen. Vi kan läsa om en kvinna som går vilse i Barcelonas gränder och ändå finner något hon inte visste att hon sökte. Vi kan se en film där havet utanför Split glittrar på ett sätt som nästan känns overkligt. Och ibland räcker det att stanna upp mitt i en regnig tisdag och inse att längtan inte är något vi ska skämmas för. Tvärtom – den är en påminnelse om att vi är levande.

Det finns ett slags glädje som inte skriker. Den smyger sig på. Som när man hör en ny melodi spelas på en gammal gitarr och känner igen något i den, trots att man aldrig hört den förut. Eller när någon berättar om en plats där tiden rör sig långsammare, och man plötsligt börjar undra om det är det man själv söker – ett långsammare tempo, ett nytt ljus att vila i.

Allt detta började med en citron (lite som min resa på behandlingshem alkohol… ja, ni som vet, ni vet). Men kanske handlade det aldrig om citronen i sig, utan om vad den representerade. Att det finns mer där ute. Att världen fortfarande bjuder på överraskningar. Och att glädjen – den stillsamma, oförställda – ofta kommer till oss när vi öppnar dörren för något annat än det vi redan vet.

Så låt oss inte glömma att smaker bär på kartor. Att ljud bär på vindar från andra kontinenter. Och att doften av en enda blomma kan påminna oss om en eftermiddag någonstans i Toscana, även om vi aldrig varit där. Det är resans verkliga väsen – inte bara att förflyttas, utan att förvandlas. Nåja, lite spridda skurar här – men i nästa inlägg ska vi skriva om något så pragmatiskt som grönytemaskiner. Vi hörs då!